Linneapark - Träning inför klassiker!

I lördags var det dags för den fjärde och sista grenen i klassikern, Lidingöloppet -30 km löpning.

Vi lämnade Gnosjö på  fredag förmiddagen, Jag, Sara, Sofie, Bolmgren, Andreas och Rashid. Ett mycket roligt och glatt gäng och vi hade inte tråkigt en sekund upp. Vi lekte lekar, pratade om livet och Bolmgren och Andreas berättade självklart skräckhistorier om deras tidigare sprungna Lidingölopp. Som om den nervositet vi tjejer hade innan resan inte räckte.. 

 

Väl framme i Stockholm, efter att ha hämtat ut nummerlappar, gått i mässtältet och allt sånt där som hör till tävlingar släpptes jag av vid plattan där finaste Anna väntade. Vad är oddsen på att hon (som bor i Oslo) råkar befinna sig i Sverige och Stockholm av alla ställen samtidigt som jag? Men där var hon i alla fall och vi gick för att äta tacos på stan. Det var nog inte 5 sekunders tystnad under de timmar vi sågs, ett tecken på att vi ses för sällan..

 

Därefter tog jag tunnelbanan ut till Rågsved där jag träffade Hanna och Anders. Där sov vi sen hos en släkting till dem, eller sov och sov, vi låg och vred och vände på oss, tänkte bara på loppet och dess prövning som väntade. Vi var vakna långt innan klockan ringde och det var ingen idé att ens försöka somna om. 

Efter en stadig frukost begav vi oss ut mot Lidingö och starten, träffade ett glatt Gnosjögäng som var lite smått nervösa de också.

Ja sen hände det som händer på alla tävligar, lite små prat, åt lite bananer och kexchoklad, drack vatten, gick och fokuserade och ja, sen kom starten.

 

Pang så var vi iväg, i början gick det väldigt lugnt, alldeles för lugnt kändes det som, men jag sprang inte om. Alla råd och tips om att man behövde vara pigg efter 20 km ekade i huvudet och jag vågade inte springa på helt enkelt. Det gick lite smått upp och ner på stigar och så. När 8 km var sprunget stod de första och hejade, visste inte ens att de skulle vara där men det gav mig energi och ett leende på läpparna (Tack Sofie och skenning). Lite längre fram stod Torgny och rapporterade att Jonas som startade i ledet framför höll ungefär samma tempo som jag och vi hade sprungit lika fort dit.

Efter 10 km började knäna kännas, mer och mer för varje kilometer och hade det varit en vanlig tävling så hade jag nog gått av där. Jag vet ju sen tidigare vad som händer om det smäller till, (månader utan löpning och det vill man ju aldrig). Men detta var något speciellt, det var Lidingöloppet och sista grenen i klassikern. Det fanns inte på kartan att jag skulle kliva av eller att jag skulle gå resten, det var bara att bita ihop och springa, hoppas på det bästa. 

Det gick bra och snart var halva loppet sprunget, jag var fortfarande pigg och knäna hade inte smällt till än så bara lite smärta men det gick springa. 

När 20 km var sprunget började det gå lite trögt, jag började gå i en backe, tänkte på alla tips jag fått innan loppet "var inte rädd för att gå uppför backarna, du sparar mer energi och kommer antagligen springa om de som springer om dig i backen senare".Men där i backen stod Torgny igen, han kom fram springandes till mig med en näve jungelvrål och sa "spring nu, ta in på Jonas". Jag fick mer engeri och började springa, snart var jag längst uppe ibacken och det började slutta nedåt igen. Jag sprang och sprang och kilometerna rullade på snabbt, snart var det bara 5 ynka kilomter kvar till mål och där var den, den berycktade Abborrabacken. Jag sprang halva och gick halva men var egentligen inte så speciellt trött men knäna gjorde ondare och ondare. 

Vid Kristinas backe, 3 kilometer från mål gjorde det så ont att jag inte kunde springa, jag kollade klockan och såg att mitt mål antagligen inte skulle nås, men jag stötte på en från Värnamo så vi började prata lite och jogga mot mål. När det var en enda kilomter kvar och kollade ner på klockan såg jag att om jag står på nu, tar i, biter ihop och springer allt vad jag kan så klarar jag mitt mål på under 3 h. Jag gjorde det och kom i mål på tiden 2 h 59 min och 21 sek. Otroligt glad och nöjd var jag när jag insåg att jag faktiskt fixade det och därmed är klassikern klar. 

 

Lidingöloppet var en prövning, aldrig sprungit så långt innan men folk hade skrämt upp mig för mycket för mitt eget bästa tror jag, jag hade energi kvar i mål, hade kunnat springa fortare i början tror jag nu när man tänker tillbaka. Knäna gjorde förståss sjukt ont men ja, finns inte så mycket att göra åt det. Skönt nu att det är över men jag kommer tillbaka, nästa år har jag en tid att slå! Ett stor tack till er som följt mig under klassikeråret, kommenterat, gillat, skickat sms, följt med och tränat, ja alla som peppat och trott på mig, det betyder så mycket att få en snäll kommentar!

 

Jag kommer absolut göra klassikern igen, är inte nöjd med min tid på vättern för fem öre. Men det lockar inte just nu, nästa år eller det kommande året kommer jag syssla med sånt jag tycker är roligt, och det är inte cykling. Kanske sträcker mig till att göra någon triathlon tävling, men det återstå att se.