Linneapark - Träning inför klassiker!

Jag gjorde det, bestämde mig för att cykla vätternrundan, var jag ändå anmäld Kunde jag ändå starta och se hur det skulle gå tänkte jag :) slutade vid 21 på fredagen och hade då jobbat sen 05.30 med en paus på 3 h på em. Pappa och mamma mötte mig direkt efter jobbet och skjutsade upp mig mot Motala och starten.
Kom upp, gick till mässtältet, hämtade nummerlapp och köpte energitabletter och gel innan vi begav oss mot campingen där Sara och hennes familj väntade. Vi åt lite snabbt och klockan började närma sig 01.30, dags att sova, klockan ställdes på 03.45 så mycket sömn blev det inte.

Vi vaknade, åt stabil frukost, bytte om och begav oss mot starten. Nu kom ångesten, vad hade jag gett mig in på? Med mellan 15-20 tränade mil på cykeln TOTALT i år skulle jag nu cykla 30 mil i sträck. Paniken infann sig snabbt och klumpen i magen växte, men det är bara att bryta om jag inte orkar tänkte jag.

Klockan blev 05.38 och startskottet gick, vi trampade på men jag släppte team high chapparral redan efter några km, kände att jag inte skulle orka i deras tempo och ville inte dra ner deras tempo för att jag inte orkade heller. Jag trampade iväg ensam och så blev det ca 11 mil framåt. Den sjukaste motvinden, värsta jag känt, man var tvungen att trampa hela tiden, fick inget på köpet. Vid Gränna efter 7 mil ville jag bryta, det var med krampkänningar och mjölksyra jag hoppade av cykeln vid kontrollen, tog lite dricka, en banan och kollade banan. Det var bara 3 mil kvar till Jönköping och där serverades det mat, det ville man ju inte missa! Jag satte mig på cykeln igen och trampade iväg.

I en uppförsbacke mellan Huskvarna och Jönköping cyklade en man om mig, vi pratade lite men inte så mycket mer, han cyklade om och drog iväg.. Mitt självförtroende om att jag hade bra grundkondition började släppa och det började bli riktigt jobbigt psykiskt. Men jag kom till Jönköping, köttbullar, potatismos, lingon, brunsås och mjölk gav mig energi att cykla vidare. 1/3 var gjord och jag var helt slut. Såg mannen som cyklade om mig där vid Huskvarna som satt och åt och skrattade med en tjej och jag tänkte, va skönt för dem att vara två och att ha kul, de såg inte ens trötta ut,

Jag trampade iväg, ännu en gång ensam. Här inne i Jönköping gick det lättare, gick folk på gatorna så man kunde kolla på och så.
Cyklade på och efter tror det är ca 13mil (inte säker) kom jag till Fagerhult, där tänkte jag bryta, på riktigt, jag hoppade av cykeln och satte mig på närmsta bänk, benen värkte och tårarna var nära. Jag startade min mobil för att ringa hem och berätta att jag tänkte hoppa av, men hade fått ett sms av Tina "hur känns det? Kämpa på, god Lasagne i Hjo så dit måste du komma, heja!" Det var 3 mil till Hjo och jag började tänka mat är ju alltid fint! Men att bryta hade övertaget ända tills en tjej (hon som satt och åt i jönköping med han jag hade pratat med i Huskvarna) kom fram, frågade om jag cyklade ensam och om jag ville cykla med dem. Självklart ville jag det och vi var nu 4 personer som trampade iväg. Det var så skönt att cykla med någon man kunde prata med.

När vi kom fram till Hjo hade 3 killar till hakat på oss och vi frågade om de ville cykla med oss efter maten, det ville de. Så vi käkade ihop allihopa och sen satte vi oss på cyklarna igen, rumpan ömmande kan jag meddela!!

Vi cyklade på, var mycket roligare nu, kom bra överens med tjejen, Hanna hette hon och vi hade så mycket att prata om :) vi bestämde att vi ALDRIG ville göra detta igen vilket betyder att om vi någon gång i livet ska ha gjort det måste det bli nu, vi kunde inte ge upp. De sista milen knaprade på, vi räknade ner varje mil och blev så glada när det kom en ny milskylt.

Vi stannade vid varje kontroll i slutet och stoppade i oss lite energi.
När det var 1 mil kvar hände det något i våra kroppar, vi blev pigga, ökade takten och ville bara komma till mål. De tre killarna hade släppt så nu var vi 4 igen, precis som vid Fagerhult. Vi gick i mål sida vid sida och vi hade gjort det! 30 mil, 300 km var avklarade. Det tog ca 14 h 30-40 min har inte kollat men hört det av mamma. Det var det absolut värsta jag gjort i hela mitt liv men nu är det gjort och jag är sjukt stolt och glad över mig själv att jag fixade det! :) och ett stort tack till Hanna och hennes pappa, utan er hade jag aldrig fixat det :)

Nu är det 2 veckor kvar till Vansbrosimmet som är den 3:e delen i klassikern. Nu kör viii!! :D

Du kan om du vill, du är starkare än du tror! Nu ska jag snart iväg och jobba så berättar om midsommarhelgen senare :)